Vad sägs om detta citat av Ian Dunbar?

"Basing dog training on a misunderstanding of wolf behavior is as useful as basing human education on a misunderstanding of chimpanzee behavior."

Tänk om vår läroplan i skolan baserades på studier om chimpanser i fångenskap....

Vi på Hundens Utbildningsakademi ser verkligen fram emot den uppdelning det kommer att bli mellan varg och hund, för ingen av arterna mår bra att fösas ihop med den andra. Hundar är fantastiska för att de är hundar, och de behöver då rakt inte vara några vargar för att vi skall älska dem. Och vargar är precis lika fantastiska för att de är just vargar, och behöver verkligen inte ha något med hund att göra för att vara intressanta. 

Ha kul med din fantastiska hund,

Natasja

Cesar Milan delar hundvärlden. Antingen är man förtrollad av denne karismatiske hundprofil, eller så är man det inte. Jag tillhör den senare kategorin.

Igår var Cesar i Malmö, här om dagen i Stockholm. Jag såg honom i Göteborg i januari, men blev mest förskräckt över den kändisstatus han har. Hur han uppträder och kanske fram för allt älskas av publiken som en rockstjärna.

Han är otroligt trevlig och enormt socialt kompetent. Han är helt enkelt lätt att älska. Jag skulle absolut inte ha något emot att äta middag med honom, och han är säkert en trevlig vän att ha, men jag köper inte allt han säger.

I samband med Sverigebesöken har han figurerat en del på TV och i dagspressen, och den bild han visar upp där gör det mycket lätt att tycka om honom. När jag ser Cesar utan hund kan jag köpa det mesta han säger, men när jag ser honom jobba med hund mår jag fysiskt dåligt. Problemet med Cesar är att han säger otroligt mycket riktigt bra saker, som har stöd i vetenskapen, men ibland allt detta smyger det sig in saker som strider mot all känd forskning. Det som gör detta väldigt svårt för tittaren är att det handlar om att man måste sålla agnarna från vetet. 

För några år sedan startade jag en blogg för att möta Cesar och andra traditionella hundtränare, men jag gav upp. Nu tänker jag starta igen, för att hjälpa till att sålla.

Cesar Milan beskrivs i TV4:s Nyhetsmorgon som en guru för många i hundvärlden och reportern verkar själv mycket imponerad.

Detta sades i inslaget:

Förmänskligar vi inte våra hundar? Behandlar dem som människor?

-Mina klienter är väldigt intelligent, de flesta av dem. De har examen från Harvard – men kan inte rasta en chihuahua. De talar med hunden. De har intellektuella samtal med hunden, de säger ”Varför lyssnar du inte på mig? Jag älskar dig…” Hunden bara viftar på svansen och tittar… hunden tycker att det är kul att människan pratar med dem, men förstår ingenting av vad som sägs.

- Jag ser det som att människan försöker fylla ett tomrum. Människan har inte tid med äktenskap och barn, då får hunden fylla det tomrummet. Men det kan göra hunden instabil, för den får intesina behov tillgodosedda. I en relation bör man uppfylla partnerns behov innan man uppfyller sina egna.

Och en hund är en hund och en människa är en människa?

- Ingen tror att en häst eller en delfin är en människa, men det är djurarter som alla älskar. Men en hund vill alla förmänskliga. Man måste ge hunden rätt att vara den han är. Älska honom för den han är. Det är en mänsklig dygd: att ge någon rätt att vara den hon är. Acceptera någon som den är i ställer för att tvinga någon att göra det du vill.

I en sån här park (intervjun sker i Humlegården i Stockholm) kan man se människor bära sina hundar i dyra märkesväskor. Människor köper grejer för stora pengar åt hunden. Vad säger det om oss människor?

- Vissa tycker att det är bra för tillväxten, och det ska man inte förneka…Vi kan gärna göra något för landets ekonomi – men vi ska också hjälpa hunden, för hunden vet inte vad ekonomi och pengar är. Lyx vet den inte heller vad det är. Det enda hunden vill är att vara tillsammans med dig – och tillgodose dina behov, och att du tillgodoser hans behov. Att inte beakta hundens behov är att vara självisk: våra egna behov är viktigast.

- Jag har ofta sett, särskilt i USA, att hunden numera används som en accessoar. Inte längre en partner, utan en accessoar. En accessoar att pryda sig med. Att ha en sån inställning är inte sunt.

Vilket är det vanligaste misstaget vi gör med hundar?

- Att välja en hund som inte passar oss. Människor skaffar sig en hund som är mer energifylld än vad de klarar av. En pudel som har massor av energi kan hamna hos en person som inte är vital nog eller har tiden som krävs för en sån hund. Då blir hunden orolig, börjar skälla, börjar förstöra, blir aggressiv. Därför att det var fel hund för den personen. Dessutom förmänskligar ägaren hunden. Men det största problemet är nog att hundägare och hund inte passar ihop.

Men hur vet man det i förväg? Om man nu inte vet så mycket om hundar.

- Lika lite som man bör köra bil om man inte kan, bör man skaffa hund om man är helt okunnig. Det grundläggande bör man lära sig, åtminstone så pass att man kan bedöma en hund. Innan man blir hundägare.

Kan även svårt skadade hundar rehabiliteras?

- Hittills har jag lyckats. Hundarna jag möter i mitt TV-program har dödat andra djur, bitit människor… Och då kan jag få nån idé om hur man kan arbeta med dem på ett nytt sätt. Att ta in dem i en flock med hundar kan göra dem friskare.

- I USA umgås inte hundar i flock – i Mexiko, som jag kommer i från, ser man flockar överallt. Flocken är som en familj. Om hunden får leva i enlighet med sin natur blir den harmonisk. Ju mer hunden fjärmas från det som är naturligt för den, på en villatomt., bunden vid ett träd, kopplad på promenad, förhindrad att närma sig andra hundar… Det skapar ett asocialt beteende. Jag låter hunden vara social igen, oavsett hundras.

Några av dina metoder har kritiserats, strypkoppel, munkorg. Vad säger du om det?

- Det här med att stryp är hårt sagt… det handlar inte om att strypa någon. Människor ser bara kopplet, verktyget – inte hur tränaren håller det. Man ska vara lugn, och när hunden blir avspänd låter man den lägga sig och vila. Kroppsställningen betyder mycket i djurvärlden, vi ser här hur de lägger sig så här… (Cesar demonstrerar en hund som lägger sig på sidan). Allt sådant har betydelse, det gäller bara att leda dem dit.

Du ska få träffa hundvalpen Gordon, min svärmors hund. Han är fyra månader.

- Han lär sig hur han bör bete sig. Upp till fyra månaders ålder håller de sig nära matte. Mellan fyra och sex månaders ålder utforskar de närområdet och mellan sex och åtta månaders ålder börjar de ge sig iväg långt bort.

Reportern sätter sig på huk och klappar den glada taxvalpen. Cesar går in:

- Där gör du ett stort misstag, enligt min åsikt, min enkla åsikt. Han är bara fyra månader gammal. Snart är han så här stor och tung. Och han tror att du tycker det är okej att han gör så här. Han var uppspelt, och du svarade med ömhet. Men, det är som hans sätt mot rottweilerns nyss, när rottweilern nonchalerade honom. Om han hade varit lugn, hade rottweilern hälsat. Du belönade hans upprymdhet, och upprymdhet är inte fel, men… han sa att du skulle göra det. På så vis gör hundvalpar dig till min klient…

Kan du lära honom gå i koppel?

- Har du osten? Man visar inte osten, man låter honom vädra den. Nosen styr 60% av hjärnan. Du måste se det, annars tror du det inte – de måste vädra det. Det är viktigt att de lär sig att rikta nosen mot oss. När han har sin uppmärksamhet riktad mot mig kan jag börja koppelträningen. Låta honom blir bekväm med kopplet och få honom att följa efter.

- Jag brukar ta med mig någon av mina hundar. Om man har med sig en hund som han gillar, behövs ingen ost…

Slut på inslaget.

Vad skall man säga om detta? Fram till Cesar kommer in på att träna hundar (frågan om rehabilitering) är jag helt med honom. Jag skriver under på allt. Han är rent av klok och vet hur han skall formulera sig, men sedan börjar det skära sig.

Enligt min ödmjuka åsikt är inte lösningen på alla problem att låta hunden hamna i en stor flock hundar. Dagens etologiska forskning går faktiskt mer och mer emot att inte tala om hunden som ett flockdjur alls. Om hunden inte är ett flockdjur, så faller allt detta resonemang platt. Å andra sidan så håller jag med honom om att hundar som isoleras blir asociala. Det tror jag gäller för alla djur, oavsett art, inklusive människan.

När det gäller kritiken av hans metoder skulle jag vilja lägga till några saker. Det är inte bara stryphalsband som han får kritik för, och att någon skulle kritisera användandet av munkorg har jag inte alls hört. Däremot använder sig Cesar av metoder som är olagliga i Sverige och han gör det frekvent. Han använder sig av el och stackelhalsband. Han har även tagit fram ett så kallat "Cesar halsband", som är ett riktigt tortyrredskap som innebär stora risker för hunden.

I åtskilliga program hänger han hunden bokstavligen tills den är utmattad av skräck och syrebrist. Om det inte innebär att strypa någon vet jag inte vad som menas med uttrycket. En hund som haft en nära döden upplevelse är i chock.

Rådet till intervjuaren om hur han belönar taxen kan jag hålla med om, hundar lär sig 24 timmar om dygnet, även om vi inte kallar det träning. Därför bör man hela tiden tänka på vad man gör med sin hund, vad det är för signaler man skickar och vad det är för något man belönar.

Sedan kommer den riktigt stora chocken. Jag tappar bokstavligen hakan och blir mållös, när jag hör Cesar be om osten när han skall lära taxen att gå fint i koppel. Sedan gör han ett extremt klassiskt fel som många godistränare gör, han använder sig av muta och inte belöning. Om det är så han tränar när han inte bestraffar, så förstår jag varför han inte fortsätter. Att muta en hund till att göra rätt är inte särskilt effektivt och det är också väldigt lätt hänt att hunden blir beroende av mutan för att fortsätta göra det önskade beteendet. Det brukar av traditionella tränare låta så här: "Hunden kan det bara så länge du har en köttbulle i din hand", vilket är absolut sant. Det är inte så man tränar effektivt. För att träning skall bli riktigt effektiv skall man använda sig av positiv förstärkning som en belöning för ett beteende. 

Cesar är autodidakt, det vill säga självlärd. Mycket kan man lära sig själv, men det är samtidigt dumt att uppfinna hjulet själv hela tiden. Mängder av träning är redan utförd, och vi kan ta lärdom av den. Cesar har hittills varit en bestraffningstränare, nu börjar han belöna, men han borde definitivt ta hjälp av folks om verkligen behärskar belöningsträning, särskilt som han har sådan genomslagskraft världen över. Om Cesar skulle börja träna med positiv förstärkning istället för positiv bestraffning och negativ förstärkning så skulle verkligen hundvärlden kunna ta några riktigt stora kliv framåt. Så nu håller jag tummarna för att det är det som håller på att hända, då skulle man inte längre behöva sålla agnarna från vetet...

Ha kul tillsammans med din hund

Natasja Ravenklint

Ett av de mest märkliga TV koncept jag har hört talas om, och dessvärre sett, är programmet Huset fullt av hundar som går i SVT på tisdagar.

Programmet går ut på att sex hundar "flyttar in" till en familj som aldrig har haft hund tidigare, och att familjen sedan röstar ut hundar, två per gång, tills det bara återstår en.

Själva programidén är så rutten att den borde ha stoppats så snart den kom upp som idé, men dokusåpor är inne och varför inte göra en om hundar?

Vad ger detta för signaler om hundar? Jo, att man kan byta ut dem om de inte passar. Exakt det har hänt sedan programmet började sändas för två veckor sedan. Omplaceringsorganisationer får brev från folk som har sett på TV att man får testa och de vill göra det samma, "man får väl lämna tillbaka hunden efter en vecka".

Hundar är inte slit och släng produkter. De är levande varelser, som med största sannolikhet kan känna förhoppning och som absolut kan känna att de inte är önskade.

Nu har två program gått och jag är lika bestört över programmet nu när det har börjat sändas, som jag var när jag hörde om programidén. Jag har verkligen mängder av frågor till produktionen, och bör väl kanske skriva ner dem och skicka in dem till SVT för att få svar...

Som till exempel: Hur väljer man ut de sex hundarna som familjens kall välja mellan? I de program som hittills sänts har det varit sex extremt varierade hundar, både vad gäller storlek, arbetsbakgrund, temperament, behov etc. Har man pratat något med familjerna först, för att höra om deras liv, varför de vill ha hund och vad de vill göra tillsammans med sin hund? Det verkar osannolikt, med tanke på de hundar som valts ut. I kvällens program sade till och med familjen att det hade känts hopplöst när de såg hundarna för första gången, eftersom ingen av dem var något som de hade tänkt sig.

Om man nu vill tala om att det är viktigt att tänka efter före hundköpet, vilket är en bra tanke, vore det väl bra om det märktes i produktionen? Det gör det inte nu, utan det känns mer som om de råkade få tag på dessa sex hundar och att de därför får vara med och förhoppningsvis kommer familjerna att bli förtjusta i en av dessa hundar, så att den får ett hem. Syniskt till tusen, både vad gäller hundarna och familjerna. Vad händer om familjen INTE hittar en favorit bland de sex? 

Eller vad sägs om ett val mellan en rottis-schäfer blandning, en liten blandning som tillråga på allt är mycket osäker, en 7 årig labrador, TVÅ jack russels och en chihuahua, detta till en familj som uttryckligen (det första de säger innan de sett hundarna) är att de vill ha en liten hund. Med andra ord vet ju vi TV tittare redan att det inte kommer att bli en rottiskorsning och inte en labbe. Vore det inte bättre att låta dem slippa vara med i detta program och på det viset minska deras stress. Kvar återstår två kullsyskon av jack russel (vad är poängen med det?), den rädda korsningen och en chihuahua. Familjen sade hela tiden att de inte hade någon aning om vilken hund de skulle välja, medan jag hela tiden kände att det kommer bli chihuahuan, om det finns någon sans. Jack russel är och förblir absolut inte en nybörjarhund och en osäker hund bör verkligen inte nybörjare ha, särskilt inte med tanke på hunden. Familjen verkar resonera på samma sätt själva.

Varför göra ett program på detta sätt? Varför ha en synisk utröstning, som även familjerna upplever som jobbig. SVT hävdar att man vill sprida hundkunskap. Det är ett mycket märkligt sätt att göra det på. Varför inte sätta sig med familjen, diskutera lite, vara lite pedagogisk, och sedan åka ut till olika uppfödare för att träffa de olika raserna, så att det hela påminner lite mer om ett genomtänkt hundköp? Inte valpar då, utan vuxna hundar! Göra aktiviteter med dessa hundar, som redan befinner sig i sin naturliga miljö.

Vill man tala om att det går att skaffa en omplaceringshund. Superbra! Gör besök på olika omplaceringsorganisationer, titta på bakgrund, gör saker tillsammans med dem, etc. Varför ta dem från sin normala miljö för att sätta dem i familjens?

I kvällens program pratade man om att det var viktigt med massage. Jättebra! Massage är verkligen toppen och kan göra underverk med hundar. Samtidigt listade man saker som man var tvungen att ha för att kunna göra en massage, det skulle tex finnas tillit, och hunden skulle vara i en trygg miljö... I ett TV program där sex hundar skall masseras som på löpande band av folk som de inte alls känner?

Två program har gått. 12 hundar har varit med, 2 lär kanske ha hittat nya hem, 10 har fått komma tillbaka till de hem de var i tidigare, där de faktiskt inte var önskade. 8 program återstår. Många hundar skall slussas in och ut ur hem, röstas bort och åka tillbaka till sin gamla oönskade tillvaro. Allt medan en programledare som är hundinstruktör, men som inte är där i den rollen, utan bara svarar på frågor och ler så käckt och är såååååå fascinerad av allt hon ser. Personligen väntar jag fortfarande på experterna, som verkligen lyser med sin frånvaro och som jag verkligen undrar vad de tänkt på när de tackade ja till medverkan i programmet.

Ha kul tillsammans med din hund,

Natasja Ravenklint

Hittar en bild på en tax som i mina ögon ser helt vanställd ut. Skall en tax ha dessa vinklar? Det måste göra ont? Hur kan hunden vara en vinnare på en av världens största hundutställningar när den ser helt vanställd ut?

Jag beger mig ut på nätet för att titta på bilder på andra taxar, är de konstruerade på samma sätt? Hur kan de då fungera i jaktarbete?

Bedöm själva. Vilken tax verkar vara sundast?

Sitter här och tänker på vargarna på Polarzoo, de har blivit som ett gift för mig. Känner väldigt stor saknad och längtar redan efter dem.

Saken är den att innan vi åkte denna gång så undrade jag om det skulle bli lika fascinerade att träffa dem ännu en gång eller om man liksom blivit lite mätt på vargar.

Svaret kom efter första mötet, nej man kan aldrig se sig mätt på dem. Det händer alltid något oförutsett och man inser verkligen att hund är hund och varg är varg.

Just nu sitter jag bara och längtar till september då vi kommer att åka tillbaka. Tror nog att Polarzoo får bli mitt andra hem.

I morgon är det utställning som gäller i Hässleholm, vi skall inte delta utan heja fram Jozefin och Vilda.

Sov gott och pussa vovvarna från mig!

Malvina

Jag försöker att även läsa böcker som jag egentligen inte tror så mycket på, för att på det viset förstå olika synsätt.

Med den inställningen tog jag mig an en bok som stått i bokhyllan några år, "Etologi för hundägare" (2005) av Erik Wilson, som är doktor i etologi.

Etologer och jag brukar som regel ha samma syn på hund, men det har inte Wilson och jag. Han har tidigare arbetat på Sollefteåhundskola tillsammans med Barbro Börjesson och är numera chef för militärens avelsprogram, ett program jag kommer återkomma till.

Wilson är den enda etolog jag känner till som är förespråkare av bestraffande metoder, något som går emot i princip all forskning inom etologi och inlärningspyskologi. Han är trots allt doktor i etolog, vilket gör att jag inte kan vifta bort hans kunskaper hur som helst. Men hur tänker han? Hur har han kommit fram till att bestraffning är vettigt när i princip alla andra etologer kommit till en helt annan slutsats?

Svaret på frågan och mysteriet på mitt problem hittar jag redan på sidan 9, bokens första egentliga sida:

"Etologi är läran om djurens beteende. En etolog vill veta varför djur beter sig som de gör och på vilket sätt olika beteenden påverkar deras möjligheter att överleva och föröka sig. Etologin är en biologisk vetenskap. Det innebär att etologin tar hänsyn till olika fysiologiska faktorer, till djurens ålder och till vilken situation de befinner sig i. Framför allt studerar etologen djuren i sin naturliga levnadsmiljö, för att utifrån detta försöka förklara varför de reagerar som de gör."

Så långt är jag helt och hållet med Wilson. Jag förväntar mig nu att nästa stycka i boken kommer att handla om att man inte studerade fritt levande djur, utan djur i fångenskap, men möts av något helt annat:

"Att man måste studera djuren i naturen för att förstå deras beteenden kan tyckas vara en självklarhet idag. Men det har inte alltid varit så. Under första halvan av 1900-talet dominerade en annan beteendevetenskap forskningen: behaviorismen (B.F Skinner, min anmärkning). Behavioristerna hävdade att djur inte har medfödda beteenden, utan att det de gör uteslutande är inlärt. Behavioristerna intresse ägnades därför mekanismerna runt inlärning. Utgångspunkten var att principerna för inlärning är desamma för alla djur, oavsett om det handlar om delfiner, höns, hundar - eller människor. Behavioristerna studerade djuren i laboratorier, eftersom man då kunde kontrollera de yttre förhållandena. Miljön, det som för etologen är centralt för förståelsen för djuret, var av dem en felkälla."

Vid det här laget har jag tappat luften. Jag är teolog, vilket innebär att jag vet att man kan läsa Bibeln på en mängd olika sätt, men den tolkning och slutsats Wilson drar är fullkomligt häpnadsväckande. Wilson fortsätter:

"Behaviorismen har i hög grad påverkat vår syn på inlärning, och det avspeglar sig i många hundböcker än idag. En effekt av detta är att synen på inlärning har blivit väl statisk och att vi i många sammanhang glömmer bort hunden som biologisk varelse. Det är en sak att lära hunden att sätta sig i köket men det är en helt annan sak att få den att sätta sig när den helst av allt vill springa efter haren den ser."

Jag känner mig verkligen attackerad. Är jag behaviorist? Nej, det skulle jag förvisso inte säga, men jag ger såväl Ivan Pavlov, B.F Skinner och hans studenter, tex Keller Breland och Marianne Breland-Bailey en stor eloge för allt vi kan om inlärning idag, och den bild Wilson beskriver stämmer inte alls med den bild jag har.

Jag har heller inte träffat någon som har den syn jag har på inlärning via Pavlovs och Skinners principer, som inte förstår att det är en väldig skillnad på att lära ett djur eller en människa något i en störningsfri miljö, kontra att göra det i en miljö full av annat intressant. Det kallar vi störningar. Varje klyftig hundtränare har en klar och tydlig plan för hur störningar skall introduceras i träningen. Vet inte Wilson det? Börjar han inlärning med störning? Varför göra det svårt för sig själv?

Wilson talar även om att behavorismen påverkat vår syn på inlärning (tacka 17 för det, klassisk och operant inlärning är de två absolut mest kända inlärningsprinciper som vi har att arbeta efter). Han nämner också att detta avspeglar sig i många hundböcker "än idag". Han använder därmed ett av de argument som vi moderna hundtränare brukar använda emot de traditionella, dit Wilson hör. Vi säger ofta att de har fastnat och pratar ofta om 1970-talet. Nu säger Wilson med andra ord att vi moderna hundtränare har fastnat i början av 1900-talet.

Ajajaj.

Vi har inte fastnat. Vi har tagit de kunskaper som upptäcktes då och vidareutvecklat dem, tillsammans med andra nya kunskaper.

Moderna hundtränare är också mycket intresserade av beteende och håller oss a jour med vad som händer inom etologin, en mycket ny forskningsinriktning, särskilt när det gäller hund. Vi har till exempel på senare år fått lära oss att hunden inte är en varg, utan en egen art med mängder av unika beteenden som inte alls finns hos varg. Beteenden som härrör från den långa tiden tillsammans med människan. Vi kan däremot ändå studera varg, för att det är väldigt intressant.

Beteenden är en enormt viktig del av behaviorismen. Utan beteenden har vi inget att arbeta med. Det första vi som moderna hundtränare måste bli bra på är att läsa beteenden. Det är först då vi kan bli effektiva tränare.

Modern hundträning har inte fastnat. Vi utvecklas hela tiden. Vi tittar på vad som händer inom olika fält för att se vad vi kan dra för lärdom av det i vår träning av hundar. Ju mer vi kan, desto duktigare kan vi bli. Så fort man fastnar slutar man att utvecklas, och man kan inte heller längre kalla sig modern hundtränare.

Ha kul tillsammans med din hund,

Natasja Ravenklint

David Mech är väl antagligen den i världen som vet mest om vargar, här är ett underbart klipp om hans underbara liv med vargar och vargforskning:

Och tänk, nästa år skall jag och några till få närkontakt med vargar i Kolmården tillsammans med Runar Naess, vilken lycka! Det finns fortfarande reservplatser kvar, och med lite tur kan dessa reservplatser bli ytterligare 15 platser, så det är inte kört än att få följa med på detta fantastiska äventyr med vargar och delfiner!

Ha kul tillsammans med din hund,

Natasja

Ja, vi velourisar, vi belönar ju gud bevars våra hundar. Belöningskvalitet kan däremot vara en mängd olika saker:

Ha kul tillsammans med din hund,

Natasja

Jag fortsätter med mitt letande efter kunskap på Youtube (fantastiskt ställe), och där hittar jag en av mina idoler, Jean Donaldsson, och en föreläsning med henne om hundspråk.

Det blev ett litet abrupt slut, så om någon hittar fortsättningen får ni gärna meddela mig.

Ha kul tillsammans med er hund!

Natasja